Snart ingen bebis längre

Om en vecka fyller Oscar ett år, det är inte klokt!

Han är så charmig när han tultar runt på vingliga steg här i huset. Han är riktigt duktig och går riktigt långa snuttar. Och så gillar han att stå och digga till musik, med lätt bakåtlutad överkropp, gung i knäna och ett strålande leende i ansiktet.
Han har fått börja äta makaroner nu och DET var en riktig fullträff. Tänk så mysigt att äta samma sak som alla andra, och att få sitta och pilla i sig dem alldeles själv (med händerna som tentakler ner i tallriken...).

Höstan har smugit sig på här uppe. Kärleksörten står lysande rosa i rabatten, tillsammans med några vita slags perenner jag inte känner till. Annars har det börjat vissna ner litegrann trädgården. En del buskar har fått roströda kanter på sina blad, fast gräsmattan fortsätter på sitt obstinata vis att växa i hejdundrande fart trots låga nattemperaturer.
Det ligger mängder med päronkart invid trädgårdslandet.

Växthuset hyser en liten skatt av röda och gula tomater. Ibland tar sig ida in på en räd och slukar glupskt i sig vad hon kommer åt. Som tur är är plantorna stora så hon räcker inte upp i toppen. Förresten finns det så det räcker ändå, jag tror aldrig vi har ätit så mycket tomater som nu. Gott!

I natt kommer mina parenteser, de landar vid midnatt med färjan. Tjejerna ser fram emot deras besök. Ida har redan bestämt att morfar ska sitta bredvid henne vid frukosten i morgon. Märta vill sitta på andra sidan om honom.
"Ska mormor och morfar följa dig till dagis i morgon?" frågade jag Ida när vi satt på sängkanten och pratade nu ikväll.
"Nej! Mormrorna och morfrarna kan inte vara på dagis, mamma. Bara barn!"
Notera den gotländskinspirerade pluralformen. En morfar, flera morfrar, en mormor, flera mormrar. Eller som mina kollger sa på jobbet - alla papprerna - vilket inte hade något med administration att göra - men föräldrar!

Nu är jag vansinnigt trött.