Fart och fläkt i helgen

Runt ettiden på natten mellan torsdag och fredag kom mamma och pappa hit. Kvällen hade varit lite sådär gnällig och brödbaket jag satt igång med hade blivit mer än lovligt försenat. När M och P kom hade bröden just jäst klart och nyss kommit in i ugnen.
Simon stannade uppe och luftade ugnen då och då tills de var klara sådär vid tvåtiden. På morgonen kunde man ana ljummen värme från brödet när det skars upp. Inte så dumt, även om nu stackars Simon var lite trött.

Fredagen förflöt med dagis och skolbesök, solen strålade och på eftermiddagen tog mamma och pappa en stadstur med barnen. Som sig bör, blev barnen bortskämda lite också, med glass på stan. Men vad har man inte sina "oldeforeldre" till?
Jag hade mina danslektioner och sen spenderade jag eftermiddagen på fritids.

I lördags for vi ut till Kräklingbo där det var marknad.
Det var också hönsauktion och kaninförsäljning. Märta ville genast flytta ut på landet och ha knniner och kycklingar. Jag höll med. Det är nåt med djur som känns skönt jordnära.
En bit bort från kycklingarna och kaninerna stod en enorm stut, med grimma på och en slags rem om magen. Man kunde rida på den, om man ville och vågade. Inte för att nån av våra ungar fik, men det var lite kul att titta på. Han var snäll, stuten, men enorm. 1400 kg, sa skötaren. Ett par barn hoppade upp och höll sig i remmen. "Skorna av", sa föraren och så drog han v dem skorna och hängde upp dem på stutens horn. "Fina skohorn va?!" skojade han.
Efter att ha tittat på djuren en bra stund kände vi oss hungriga och köpte hamburgare. Enorma hamburgare, alldeles nygrillade. Gott! Vi satte oss i gräset, njöt av maten och betraktade folkvimlet nere på marknadsplatsen.
Sen spanade vi in markaden. Tjejerna köpte polkagrisstänger, som de gick och sög på och var strång upptagna med ett par timmar framåt. Jag köpte ullgarn, som jag kanske kommer hålla mig sysselsatt med när jag blir gräsänka - det är inte så långt kvar nu... En liten kofta tror jag det blir. Men man vet aldrig...

När vi var nöjda med marknadsbesöket åkte vi ner till Folhammar och raukarna där. Det var kul, tjejerna klättrade och busade och pappa fotade. Oscar ville också klättra men han fick inte lika fria tyglar som sina systrar.
Med tre gravt teberoende personer i sällskapet, blev visiten i Folhammar inte väldigt lång. Snart var vi på väg tillbaka till Visby, med mellanmål och en stor kanna rykande te.

Senare på eftermiddagen åkte Simon iväg för att öva lite inför en spelning han hade fått senare på kvällen.
Vi andra var hemma och fixade middag. Skinkstek med potatisgratäng och vinsås. Mums! Fast Oscar fick annan mat, och det ville han inte ha. Han hade förresten fått nån slags pricksjuka och hade också lite feber. Så lite kinkig fick han lov att vara.

I dag har vi tagit det rätt så lugnt. En liten förmiddagspromenad blev det, men det regnade så den blev inte så lång. När vi kom hem tittade solen fram. Såklart.
Vi spelade Fia en stund och sen var det dags för M och P att åka ner till färjan. Nu blir det inte något långt farväl åtminstone inte för Simon, Ida och Oscar, som ju ska till fastlandet i slutet på nästa vecka. Jag, å andra sidan, kommer nog inte träffa föräldrarna förrän till jul. Men man överlever det mesta!

I eftermiddags var vi nere på stan och handlade lite på stormarknaden. Bland annat hittade tjejerna en fin present till lillebror på ettårsdagen. Och så köpte vi mat också. Sin vana trogen stack Ida iväg och vi kunde höra hennes förtjusta fniss lite varstans. Här och där kunde man se en lockig ljus kalufs vippa iväg, aldirg länge inom synhåll.
När vi kom till kassan började vår annars så coola inställning till hennes förvinnande bli lite mer nervöst. Simon gick iväg för att leta upp henne. Märta var mer än orolig för sin syster, hon var på gränsen till panik.
När jag betalat och var på väg att stoppa tillbaka kort och växel i plånboken, kom Ida till kassan. Hon hade famnen full med varor; en påse bananer, en barnmatsburk och ett kilo makaroner. Livet i ett nötskal.

Jag ropade på Simon, och precis innan han kom fram till oss hade Ida stuckit igen. Hon hade väl glömt mjölken....

I morgon ska Oscar börja inskolas på dagis. Jag ber alla högre makter om hjälp så att det ska gå bra. Han känns nämligen inte riktigt lika solid och redo som Ida gjort. Men hur det nu är, så ska han börja nu iallafall. Det känns lite, lite sorgligt. Bebistiden är över, slut, kommer inte igen. Åtminstone inte för Oscar.