Kalas!

Idag hade Märta sitt kalas, hett efterlängtat.
Hon verkar nöjd med sin dag. Nästan alla tjejer i klassen kom för att gratulera, det blev 14 barn inalles, Märta och Ida inräknade.

Morgonen bjöd på en hel del fixande och dagens huvudperson deltog med liv och lust i såväl dammsugning som leksakssorterande och ballongblåsning. Själv åkte jag en vända upp till stan för att inhandla några små men ack så viktiga detaljer:
Serpentiner (som vi sedan glömde att dekorera med...)
Servetter (som däremot kom till stor användning)
Mer godis (till tårtdekoration)
Ballerinakex (Nej, jag orkade inte göra några egna kakor denna gång...)
Billigt toapapper (till en av lekarna)
Engångsglas (inget jag är stolt över, men...)
Ett par fräscha krukrosor och en bukett tulpaner hamnade också i vagnen...

Kalaset gick av stapeln kl 13 och prick på slaget kom den första gästen. Minuten efter kom de övriga i en strid ström och Märta höll på att få dåndimpen av alla paket hon fick. De hamnade på soffbordet (paketen alltså) tills alla kommit in och sett sig om. Därefter vidtog en nyfiket intensiv paketöppning.
Oscar, ensam herre i huset, stod lite vid sidan av de extatiska tjejerna och betraktade spektaklet. Så småningom fick han tag i lite papper och presentsnöre, satte sig nöjt bakom soffan och påbörjade en noggrann undersökning.

Sen följde disco i Märtas för tillfället mörklagda rum. Discokulan snurrade i taket och CDspelaren dunkade ut Amy Diamond med "It's my life". Jo det var livat, minsann!
Nästa punkt var tårtan, och efter en del kladdigt bestyr och glada hurrarop lugnade sig tjejflocken för en (kort) stunds koncentrerat ätande.
Så var det lekdags! Vi hade funderat ut några bra lekar; Limbo, Hela havet stormar och "Mumie", och vi började med "mumie".
Alla ställde sig i par, och så fick man varsin toarulle. Sedan fick man bestämma vem som skulle börja vara mumie, och bli inlindad i toapapper. Sen bytte man och lindaren fick bli mumie. De som klarade det snabbast vann.
Det blev högar av toapapper på vardagsrumsgolvet. Oscar tjöt av glädje och sprang runt, runt i papperet och tog högar av det i famnen och sken som solen. Tjejerna kämpade med det billiga, sköra pappret som gick sönder hela tiden, men tillslut stod det en handfull vällindade toapappersmumier på parad.
Vår vinnarskalle till dotter vann såklart, tillsammans med sin kompis. Inte mer än rätt tyckte de andra, eftersom det ju var Märtas födelsedagskalas. Märta protesterade lite och framhöll att det faktiskt var av skicklighet och inget annat som hon vann. Så sant!
Vid det här laget kastade jag en blick på klockan och såg förvånat att snart skulle det komma en hop föräldrar för att hämta sina barn. Limbo och Hela havet stormar fick helt enkelt hoppas över.
-Hallå, NU måste ni komma och slå på piñatan! Annars hinner vi inte!

Flocken dundrade in i köket, för piñatan hängde i dörröppningen mellan köket och Märtas rum. De slog och slog, riktigt hårt dessutom, men det var en envis piñata. Det ville inte spricka sönder! Till slut släppte hela fästanordningen och den damp i golvet men höll fortfarande ihop. Så småningom blev det en spricka iallafall och vi kunde hälla ut allt godis inuti den på köksbordet. Precis när barnen fått varsin påse att plocka godis i, ringde det på dörren och det vällde in föräldrar.
Vi fick oss ett trevligt småsnack innan barnen, mycket noggrant och rättvist, hade delat upp godiset mellan sig. Bland annat fick jag svara på de frågande kommentarerna om allt toapapper som låg nerknölat i en pappkasse. Nej, de hade inte busat, utrullningen hade skett under högst organiserade former. Jag gissar att jag härefter kommer vara känd som toapappersmorsan bland de andra föräldrarna i klassen...

Nu sitter sjuåriga tonåringen i soffan med en av bästa kompisarna, och ser Robinson. De hänger lojt över kuddarna med varsin kopp te.
Helt nyss suckade Märta förnöjt "Det här är ägigt skönt!" Hon låter ungefär som sjundeklassarna på jobbet...
(Nuförtiden kan saker o ting tydligen "äga", vilket ungefär betyder att det är bra, eller snarare väldigt bra. Därav ordbildningen "äg-igt", som man kanske förr, i min barndoms tid, skulle sagt "bra-igt" om istället...)

Simon har idag haft konsert i Slite, så han missade hela kalaset och fick ingen tårta heller. Nåja, nästa vecka är det hans tur att fylla år, så då får han väl ta igen den förlusten.
I morgon spelar han på Wisby Strand som ligger sådär hundra meter bort - och behöver inte ut och slira med bil på vägarna åtminstone.

Själv se jag fram emot att bli av med den här envisa förkylningen. Det är något av det värsta jag vet, detta att vara så förkyld och täppt i näsan så man måste andas genom munnen hela tiden. Efter en natts konstant munandning är man torr som ett sandpapper långt ner förbi struphuvudet. Huvva! Nu har jag ju turen (?) att inte sova hela nätterna igenom utan kan gå upp och fukta strupen emellanåt.

I morgon är det söndag alltså och jag hoppas på en lugn avrundning av veckan. På måndag är det faktist dags att jobba, jag har bytt ledig dag från måndagar till fredagar.