Kalas!

Idag hade Märta sitt kalas, hett efterlängtat.
Hon verkar nöjd med sin dag. Nästan alla tjejer i klassen kom för att gratulera, det blev 14 barn inalles, Märta och Ida inräknade.

Morgonen bjöd på en hel del fixande och dagens huvudperson deltog med liv och lust i såväl dammsugning som leksakssorterande och ballongblåsning. Själv åkte jag en vända upp till stan för att inhandla några små men ack så viktiga detaljer:
Serpentiner (som vi sedan glömde att dekorera med...)
Servetter (som däremot kom till stor användning)
Mer godis (till tårtdekoration)
Ballerinakex (Nej, jag orkade inte göra några egna kakor denna gång...)
Billigt toapapper (till en av lekarna)
Engångsglas (inget jag är stolt över, men...)
Ett par fräscha krukrosor och en bukett tulpaner hamnade också i vagnen...

Kalaset gick av stapeln kl 13 och prick på slaget kom den första gästen. Minuten efter kom de övriga i en strid ström och Märta höll på att få dåndimpen av alla paket hon fick. De hamnade på soffbordet (paketen alltså) tills alla kommit in och sett sig om. Därefter vidtog en nyfiket intensiv paketöppning.
Oscar, ensam herre i huset, stod lite vid sidan av de extatiska tjejerna och betraktade spektaklet. Så småningom fick han tag i lite papper och presentsnöre, satte sig nöjt bakom soffan och påbörjade en noggrann undersökning.

Sen följde disco i Märtas för tillfället mörklagda rum. Discokulan snurrade i taket och CDspelaren dunkade ut Amy Diamond med "It's my life". Jo det var livat, minsann!
Nästa punkt var tårtan, och efter en del kladdigt bestyr och glada hurrarop lugnade sig tjejflocken för en (kort) stunds koncentrerat ätande.
Så var det lekdags! Vi hade funderat ut några bra lekar; Limbo, Hela havet stormar och "Mumie", och vi började med "mumie".
Alla ställde sig i par, och så fick man varsin toarulle. Sedan fick man bestämma vem som skulle börja vara mumie, och bli inlindad i toapapper. Sen bytte man och lindaren fick bli mumie. De som klarade det snabbast vann.
Det blev högar av toapapper på vardagsrumsgolvet. Oscar tjöt av glädje och sprang runt, runt i papperet och tog högar av det i famnen och sken som solen. Tjejerna kämpade med det billiga, sköra pappret som gick sönder hela tiden, men tillslut stod det en handfull vällindade toapappersmumier på parad.
Vår vinnarskalle till dotter vann såklart, tillsammans med sin kompis. Inte mer än rätt tyckte de andra, eftersom det ju var Märtas födelsedagskalas. Märta protesterade lite och framhöll att det faktiskt var av skicklighet och inget annat som hon vann. Så sant!
Vid det här laget kastade jag en blick på klockan och såg förvånat att snart skulle det komma en hop föräldrar för att hämta sina barn. Limbo och Hela havet stormar fick helt enkelt hoppas över.
-Hallå, NU måste ni komma och slå på piñatan! Annars hinner vi inte!

Flocken dundrade in i köket, för piñatan hängde i dörröppningen mellan köket och Märtas rum. De slog och slog, riktigt hårt dessutom, men det var en envis piñata. Det ville inte spricka sönder! Till slut släppte hela fästanordningen och den damp i golvet men höll fortfarande ihop. Så småningom blev det en spricka iallafall och vi kunde hälla ut allt godis inuti den på köksbordet. Precis när barnen fått varsin påse att plocka godis i, ringde det på dörren och det vällde in föräldrar.
Vi fick oss ett trevligt småsnack innan barnen, mycket noggrant och rättvist, hade delat upp godiset mellan sig. Bland annat fick jag svara på de frågande kommentarerna om allt toapapper som låg nerknölat i en pappkasse. Nej, de hade inte busat, utrullningen hade skett under högst organiserade former. Jag gissar att jag härefter kommer vara känd som toapappersmorsan bland de andra föräldrarna i klassen...

Nu sitter sjuåriga tonåringen i soffan med en av bästa kompisarna, och ser Robinson. De hänger lojt över kuddarna med varsin kopp te.
Helt nyss suckade Märta förnöjt "Det här är ägigt skönt!" Hon låter ungefär som sjundeklassarna på jobbet...
(Nuförtiden kan saker o ting tydligen "äga", vilket ungefär betyder att det är bra, eller snarare väldigt bra. Därav ordbildningen "äg-igt", som man kanske förr, i min barndoms tid, skulle sagt "bra-igt" om istället...)

Simon har idag haft konsert i Slite, så han missade hela kalaset och fick ingen tårta heller. Nåja, nästa vecka är det hans tur att fylla år, så då får han väl ta igen den förlusten.
I morgon spelar han på Wisby Strand som ligger sådär hundra meter bort - och behöver inte ut och slira med bil på vägarna åtminstone.

Själv se jag fram emot att bli av med den här envisa förkylningen. Det är något av det värsta jag vet, detta att vara så förkyld och täppt i näsan så man måste andas genom munnen hela tiden. Efter en natts konstant munandning är man torr som ett sandpapper långt ner förbi struphuvudet. Huvva! Nu har jag ju turen (?) att inte sova hela nätterna igenom utan kan gå upp och fukta strupen emellanåt.

I morgon är det söndag alltså och jag hoppas på en lugn avrundning av veckan. På måndag är det faktist dags att jobba, jag har bytt ledig dag från måndagar till fredagar.

Glad i hågen

Lilla Ida kom glatt skuttande in i hallen för att ta på sig ytterkläderna i morse:

- Jag har tagit läckslisk!
-?
-Läckslisk! Fint va!

Tja, det är ju fredag...

Helt sjukt

Jaha, nu har de kommit, bacillerna. Av någon anledning är det bara jag som fallit offer för deras plundringståg.
Förr veckan vart jag dålig lite mer invärtes och all input hade raketfart genom systemet. Lite matt och darrig tog jag mig till jobbet på torsdagen iallafall. Jag tycker nog jag var rätt så tapper som cyklade de där kilometrarna kvart i sex på morgonen, över packis och i snöyra, fortfarande svag efter de närmsta dagarnas tämligen bristfälliga näringsupptag. Halvvägs tog jag en liten vilostund iallafall för att få stopp på de små prickarna som dansade för ögonen.
Sen vart det bra fram till i tisdags, då näskranen öppnade sig och det började kännas som jag svalt ett rivjärn. Har nu varit hemma i två dar med snuva, feber, grymt ont i halsen och hosta. Blir hemma i morgon också. JA, jag tycker lite synd om mig själv. Skall strax sluta med det...
Ja, nu kommer jag iallafall i de där byxorna som kändes lite trånga efter julens excesser.

Oscar är på ljuvligt humör nästan jämt nuförtiden. Han ler och flirtar, fixar och donar. Det han gillar mest för tillfället är att samla ihop pusselbitar, jättemånga, och bära runt dem och lägga dem på för oss helt oväntade ställen: under elementen, under köksbordet, i köksskåpen eller i byrålådorna.

Ida har vuxit till sig en del och pratar som vanligt väldigt mycket. Just nu är det mycket om en kompis på dagis, vi ska försöka få till någon lekdag snart. Hon pratar också mycket om en fröken på dagis som hon gillar extra mycket. Och så skola. Ida hoppas på att få börja skolan när hon fyllt fyra. Vi försöker förklara att det inte kommer bli så men, det vill hon inte lyssna på.

Tjejerna fick "Mysteriet på Greveholm" i julklapp. Det är en serie som gick som julkalender för sådär 15 år sen. De älskar den. Skådisarna pratar någon slags västkustskånska och vår dialektkameleont Märta låter nu som om hon kommer från Halmstad. Eller kanske Falkenberg. Med rullande R.

Igår fick vi en grattishälsning till Märta, från min syster. Förutom kort och en rejäl slant fick hon en ansenlig mängd lösgodis. Hon bjöd frikostigt både oss och sin syster, men rätt som det var avbröts smaskandet av ett glädjetjut.
Hon hade bitit så ivrigt i något segt godis (en godisnapp?) att en mjölktand hade släppt taget och lossnat.
"Jag tappade en tand, mamma! Och den var inte ens lös!!"
Märta var förtjust men jag blev lite orolig. Har hon så dåliga tänder att de ramlar ur munnen av lite godis?! Alla de där gångerna då hon som liten somnat på kvällen utan att borsta tänderna flimrade förbi i minnets biograf och jag kände ett styng av dåligt samvete. Alla bortglömda ADdroppar gjorde sig också påminda, och för en stund kände jag mig som en riktigt usel mor.

Nu ska jag gå och natta barnen. Först ska de borsta tänderna ordentligt. Jag klockar dem - två minuter. MINST.

2 kilo biologi

Ja, nu har vi lämnat ytterligare en vecka bakom oss och ännu en är påbörjad.

Igår var Simon ledig också, annars brukar jag ju vara hemma själv med Ida och Oscar på måndagar. Men nu fick jag vuxet sällskap alltså.
Vi firade redan kvällen innan genom att ladda hem "Flickan som lekte med elden" till TV:n. Bra film men ack så ryslig... Lite trevligt är det iallafall att kunna bestämma sig för att se en film, knappra in på fjärrkontrollen och sen titta utan reklamavbrott. Precis som att hyra film i en butik, fast man behöver inte åka nånstans!

Igår eftermiddag gick jag till biblioteken för att hämta ut en reserverad bok, "Biology", som är kurslitteratur till Ekologikursen jag läser på distans. Så nu behöver jag inte fundera på vad jag ska göra om jag får en stund över. Det är mer än 1100 sidor och den stora luntan väger ca 2 kg. Snacka om tung litteratur!

Tjing!

Långhelg i januari

Ja, nu har vi passerat den magiska sjuårsgränsen - vår lilla Märta har blivit STOR. Eller, iallafall ifrån vår synvinkel. Tänk vad tiden går, hå hå ja ja!

Vi väntade kärt besök från svärisarna i helgen, men det fick hastigt och med viss dramatik ställas in pga sjukdom. Vi tackar alla goda krafter för att allt gick väl iallafall och vi får helt enkelt vänta lite till innan vi ses.
Tjejerna blev ju lite ledsna såklart, men det utvecklades åtminstone inga dramatiska "traumaföreställningar", något som vi annars är rätt så rikligt försedda med här hemma...

I fredags for äntligen Märtas lösa tand ut, i skolan. Hon hade den med hem, ordentligt inslagen i en plastpåse. Tandfén fick på intet sätt missa att hon tapat tanden så innan sängdags lades tanden omsorgsfullt i ett glas vatten, som placerades i fönsternischen. Tandfén var snäll visade det sig och gav en hel tiokrona OCH en liten ruta choklad. Kanske hoppas hon att fler tänder ska trilla ut snart...

Lördagen förflöt utan några störe märkvärdigheter, förutom att jag försökte ladda upp familjen att åka skidor på söndagen.
Mycket riktigt så styrde vi kosan hemifrån nånstans mellan morgon och förmiddag, påpälsade och med ryggsäcken packade med korv, bröd, ketchup och annat i den genren.
Målet för färden var Svaidestugan, orienteringsklubbens och skidklubbens gemensamma anläggning. Man kan hyra skidor där och åka i något av de fem olika långa uppspårade banorna, åka skridskor på den grunda, bottenfrusna "sjön", åka lite pulka och så kan man grilla på den av föreningen skötta och ständigt glödande grillplatsen.

Vi hyrde genast ett par barnskidor, som tjejerna skulle kunna turas om på tänkte vi. Det visade sig att Ida hade lite för små fötter ännu så hon får vänta tills nästa år med att åka.
Märta hade lagom stora fötter och med någon mindre justering av bindningen var det bara att åka, trodde hon iallafall.
Jag försökte förklara lite hur man gjorde men blev stoppad mesamma.
"Mamma, sluta! Jag VET hur man gör. Jag har SETT PÅ TV hur man gör, pappa och jag tittar mycket på skidor!"
Jag har nog ungefär 5% fler grå hårstrån nu än när vi åkte dit... Efter vad som kändes som sju svåra år, bestämde vi oss för att åka ett varv i enkilometersspåret. Det gick faktiskt lite bättre efter ett tag, ända tills jag insåg att vi missat banan och befann oss i 2,5 km-spåret istället. Nåja, det var bara att hålla god min. Märta kämpade på s¨å svetten lackade och jag pulsade bredvid i snön - llite för mjuk och lite för djup för att kännas ok att gå i egentligen.
Tillslut gick det väldigt bra för M och hon var stolt som en liten tupp där hon åkte. Visst drattade hon på ändan ibland men, det var det fler som gjorde. När hon väl insett att det inte bara var hon som föll jämt så släppte väl prestationsångesten, eller vad det nu kan kallas.
Såfort det bar utför det allra minsta, satte hon stavarna under armhålorna, böjde sig framåt och putade ut rumpan och gled s a k t a framåt. Jo, hon har minsann sett på TV hur man gör när man åker i nerförsbackar!

Borta vid grillplatsen hade Simon och Ida kallt om rumpan. Vi kom ju aldrig, och efter ett tag var Ida som en liten isklump, raka motsatsen till sin svettiga syster borta i skogen. Även Simon var kall, han hade inte riktigt klätt sig för en vintrig utomhusdag... När Vi väl kom tillbaka till stugan ville Ida och Simon åka hem. Oscar hade just vaknat - han hade sovit hela tiden - så vi grillade snabbt innan vi åkte hemåt.
Märta fick blodad tand och vill gärna åka ut nästa helg också. Vi får väl se...

I går var det alltså Märtas sjuårsdag. Precis som vi brukar, sjöng vi på morronen, åt frukost (med choklad och digestivekex, mkt viktigt) och hade ballonger överallt - omsorgsfullt uppblåsta och upphängda av trötta föräldrar kvällen före.
Märta hade tagit ledigt från skolan - faktiskt så var hela familjen ledig.
Efter paketöppningen och frukosten hade barnen disco i Märtas rum, bland paketen fanns näligen en CDspelare och en skiva med några av barnens absoluta favoriter (förra årets schlagerlåtar).
Så småningom kom posten med fler presenter och kort, däribland ett nytt spel "Ordyatzy" som vi får prova vid tillfälle, och så en film om Tingeling som tjejerna såg på under eftermiddagen. Märta fick bestämma dagens meny och till lunch blev det hemgjorda hamburgare i lyxigt sällskap (bla bacon, fetaost, avocado mmmm!) och på kvällen blev det "Mineas kycklinggryta" med bla kokosmjölk, chilipaste, grönsaker och ris. Tårtan för dagen skulle vara en kladdkaka och den bakade Ida och jag efer lunch. Märta kom sen och hjälpte till med att slicka rent degbunken. En av hennes favoritsysselsättningar.

Märta var så nöjd med sin dag att hon grät på kvällen för att den var slut. "Jag vill att alla dagar ska vara såhär bra, och det blir de inte, så jag vill inte att den har dan ska vara slut..." snyftade hon innan hon föll i sömn, helt utmattad framåt tiotiden på kvällen.

Nu väntar en ny vecka. Hej och hå.

Trolltider

Kotte! Dorabella! Mara! Gloria! Daisy! Vätten!

Ida har gått in i en ny värld. Hon är helt förtrollad av "Trolltider", julkalendern för sådär 20 år sedan. Den håller än, vill jag lova! Fina sånger är där också, Ida kan dem allihop. Och hon har även bytt käraste - först var hon kär i Ulrik, som vann "Lilla melodifestivalen", i julas var hon kär i sina två äldsta kusiner men nu, nu är det KOTTE som gäller. Det lilla trollet i Trolltider som menar så väl men som tenderar att ställa till det. Kanske känner hon igen sig?

Nästan-sjuåringen här hemma har en tand som är så lös att den liksom hänger och nästan dinglar ut ur munnen på henne. Men hon vill INTE dra ut den. Endera dan faller den väl ut av sig själv hoppas jag.

Oscar mår bättre från sina eksem och det verkar hålla sig även utan medicinen. Peppar, peppar, ta i trä. Kanske har det gått över?!

I dag har jag haft ledigt från jobbet (som vanligt på måndagar) och på morronkvisten gick vi - Ida, Oscar och jag - till "Hästarnas dal", utanför Muren, och hade kul. Det är en lekplats omgärdad av kullar och en liten klint, och runtomkring är liksom ett gärde (som gotlänningarna kallar gravar, men det är inte i den kyrkogårdsliga betydelsen!). Jättemysigt hade vi, solen sken och det var runt 2 minusgrader - perfekt!
Vi åkte tefat nerför en kulle och det gick undan, vill jag lova! Vi tjöt både Ida och jag när det kittlade i magen. Vi hade så roligt!
Oscar satt i vagnen och tittade på. Sen gick vi till själva lekplatsen och då fick Oscar också komma med och leka lite. Fast han var väldigt svårflörtad. Han ville nog också gärna åka tefat nerför backen, kan jag tro. Nåväl, det får bli nästa år!

Ida pratade oavbrutet på vägen hem om hur LÅNGT man kom på tefatet. Och hon vill absolut ta med farmor och farfar dit när de hälsar på till helgen. Vi får hålla tummarna för fortsatta köldgrader!

Ikväll har Märta och jag varit i huset och städat. En tur till blir det i morgon och sen måste det väl vara klart. Det är golven kvar i markplan, och så ett fönster också som är lite svårt att svänga runt så man kommer åt utsidan.
De senaste dagarna har vi städat rätt mycket och jag tycker mig känna en svag lukt av rengöringsmedel hela tiden. Inte ens vid byte av grov blöja försvinner det. Går det inte över snart får jag nog ta och göra en utflykt till ett kostall!

I morgon är det jobba. Huvva..

Helg igen

Ja, då var man ledig från jobbet igen. Det är rätt så skönt att ha en helgdag mitt i veckan - man hinner liksom ifatt sig själv på nåt sätt. Annars tenderar åtminstone jag att köra i hundra knyck genom veckan och sen är man liksom tom i tanken inför helgen.

Oscar, som annars gärna går upp senast halv sju, sov till över åtta i morse och det var ju skönt. Fast, ärligt talat så spear det inte så stor roll vad klockan är - när jag väcks är jag alltid lika trött. Man borde vant sig nu med tre barn och allt men icke.

Strax ska vi gå iväg och köpa lördagsgodis till barnen. Det är rätt mysigt i stan nu, all snö ligger vit och fluffig till och med på gatorna (lite mindre fluffig bara) eftersom här inte saltas. Ingen snösörja alltså.

Simon har tagit kommandot i köket, han har hand om middagsmaten och även luncherna nu också. jag jobbar ju så sent så jag hinner varken handla eller laga mat i veckorna. Lite märkligt eftersom jag nu bara jobbar 70% och Simon har heltid...

Vi har förresten köpt en bokhylla till Ida och Oscar. Eller rättare sagt så har vi beställt en och den ska hämtas på onsdag.

Vitt, vitt, vitt!

Snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken...

Som tur är har snön smält bort lite då och då annars hade vi haft en dryg meter snö här vid detta laget. Det har snöat i natt och gör så fortfarande, som väl är med ganska stillsamt fall åtminstone.
Jag hade en liten förhoppning om uppehållsväder idag så att vi kunde ta oss till någon fin pulkabacke, men så icke. Det är inget vidare att ge sig iväg när himlen är dystert grå och det yr runt små kalla, vassa flingor.
Man får hoppas på helgen!

Märta väntar med spänning på att det ska bli fredag, då skolan sätter igång igen. Ida påpekar att hon också snart ska börja skolan. Hon håller upp fyra fingrar och meddelar att när hon fyllt så många år ska hon börja skolan. Försöker man säga emot slår hon dövörat till och det är väl lika bra det. Att argumentera är ändå bortkastat för när det väl är hennes födelsedag har hon med stor sannolikhet glömt bort alltihop ändå.

Oscar går och springer runt här hemma, snubblar ibland handlöst över en tröskel men är genast på benen igen. Han gillar att bygga mycket också. Han har lämnat de konventionella klossarna och legobitarna och gått till större utmaningar - tänk vilka möjligheter en vattenkanna, en stekpanna och en soppslev erbjuder.
Då och då övervinns han av gravitationen och man hör några missnöjda vrål, men det vara sällan länge och snart är han på gång med nya experiment.

Simon övar och övar, det är nåt klurigt stycke tyligen och trots helgerna har han åkt iväg och övat ett par timmar varje dag. Utom en, då jag ringde efter bara en halvtimme och krävde hans omedelbara hemfärd.
Oscar hade vält julgranen och det låg en sörja av vatten, barr och krossade julgranskulor på golvet, samt en och annan krossad polkagrispinne (till Märtas förtret för hon fick inte äta dem...)
Vi bor ju väldigt charmigt och i det ingår att golven är mer eller mindre skeva på vissa håll. Just där granen for omkull var det självklart lite extra lutning och sörjan spred sig snabbt över golvet ner mot TVn och alla sladdar förlängningskablar som låg på golvet där. Tänk vad livet bjuder på spänning ibland mitt i vardagen...!

Det gick bra tillslut - ingen skar sig, inga elektriska incidenter inträffade och granen blev snabbt och helt osentimentalt avklädd och förvisad till trädgården.
Ida vart lite lessen dock eftersom vi inte dansade runt granen först.

Märta har fått en ny säng. En som vi köpte i Blekinge faktiskt när vi var där över julen. En söt lite smalare (80 com) som passar bra i hennes lilla rum. Således har överslafen till våningssängen återgått till att vara just överslaf på våningssängen, som står inne hos Ida och Oscar. När Ida fyller fyra ska hon få sova däruppe, och så får Oscar sova i nedre sängen. Då kan vi ta bort spjälsängen och ställa in en bokhylla istället.
De är i desperat behov av en bokylla. Böckerna ligger hjälpligt uppstaplade på en liten bänk vid fotändan av sängen, men oftas vil de ha en bok längre ner i högen och då rasar allting och det blir en salig röra. Alla leksaker ligger (eller, låg, snarare för de åker ju ut hela tiden) i plastbackar men plastbackarna står utställda över hela golvet. De behöver nånstans att ta vägen och då blir det finemang med en bokhylla att ställa in allt i.
Åtminstone är det så vi tänkt - hur det blir i verkligheten får man väl se. Det är svårt att förutsäga något när det är barn inblandade....

Om ett par veckor ska jag börja plugga till gymnasielärare i naturkunskap. Ett roligt ämne tycker jag eftersom det berör alla naturvetenskapliga discipliner. Och så är det också ett ämne som är obligatoriskt för alla gymnasister (än så länge iallafall). Så man får träffa ungdomar med olika intressen, det gillar jag.
Utbildningen är på distans och man betar av olika 7,5 poängskurser i den takt och ordning man vill och kan. Totalt läser man 90 poäng vilket motsvarar ett och ett halvt års studier om man pluggar heltid (vilket jag inte kommer göra).
Jag har tänkt börja med fysik, nämligen vågrörelselära och optik. Lite lite nervös är jag för det var ju så väldigt länge sen jag använde de där tankebanorna. I värsta fall får jag väl låna nån gymnasiebok på biblioteket och fräscha upp mig lite.
Sen ska kemi, biologi, ekologi och didaktik klaras av innan det hela avslutas med praktik. Men innan dess hinner det nog bli trettondagsafton minst en gång till.

Igår firade vi den stundande helgen med att hämta pizzor, till barnens (och vår) stora glädje. Vi dukade fint med levande ljus och fina glas, och bubbeldrickat som blev över från nyår åkte fram. Som vanligt ville tjejerna äta direkt på kartonglocken, så sådär urtjusigt blev det väl inte kanske, men ändå.

Jag undrar lite vad det här året har att bjuda på. Våra liv tenderar ju att ta de mest oväntade svängar.
Men somligt är sig likt också. Simon tittar på skidsport på lediga stunder. Jag tjuvläser Harry Potterböckerna för säkert femte gången så fort jag kommer åt. Och EarlGrey på morronkvisten är ett måste för en bra dag.

Nytt år

Så har ännu ett år gått till sitt slut och lämnar plats för ett nytt.
Under sluttampen av nyligen avslutade året byte vi bostad, äntligen. Det lilla huset på Järnvägsgatan var trångt med ändock lite trivsamt. Tyvärr hade vi ju en rätt så dålig relation med hyresvärdinnan så det känns mycket skönt att lämna det bakom sig.

I mitten av november målade Simon om i sovrummen i lägenheten, och dagen innan första advent gick flyttlasset. Till en början såg det inte så lovande ut - barnvakten hade blivit sjuk och ingen hade anmält sig som bärhjälp. Vi suckade och tänkte att et var ju lite tur då i oturen att vi hade tre månader på oss att tömma huset.
Vi hjälptes åt att packa första lasset och så åkte jag ner med barnen till lägenheten och försökte sysselsätta dem medan Simon bar, bar och bar. Men rätt som det var jublade han - ett meddelande på telefonen att en kollega skulle komma och hjälpa om en timme! Ännu en kollega anslöt och andra och sista lasset blev inburet i ett huj. Härligt!
Mitt i alltihop kom vår nye hyresvärd kom med en flaska rött och hälsade oss välkomna till huset. Trevligt!

Luttrade flyttare som vi är vid detta laget, hade vi faktiskt packat upp i stort sett alla lådor och påsar efter en vecka. Framåt tredje advent hade vi så fint att vi till och med bjöd in till glöggmys, och Märta hade inflyttningskalas med alla sina tjejkompisar.
Nu, efter en månad i lägenheten är det bara en låda kvar att bära upp på vinden, och det är lådan som alla julsaker ska vara i.

Vi trivs rätt bra med att vara innerstadsbor. Det känns väldigt lyxigt att bara ta en kort promenad till affärer, konserter eller bion. Enda nackdelen är väl att det är en bra bit till skola och dagis och våra jobb. Men allt ligger åt samma håll så det är inte så svårt att samordna körningen.

Nu får jag inte skriva mer den här gången - barnen är vilda och Simon jobbar...

Slutligen önskar jag alla eventuella läsare ett Gott Nytt År!