Allt på en gång

Det känns som att efter en lång period av stiltje under sommarmånaderna, händer det nu lite får många saker på en gång. Ibland är det svårt att hinna med allt man vill. Nu kommer iallafall en rapport från ölivet.

Märta har ju som sagt börjat i ettan nu. Och fått läxor! Mycket spännande!
Nu i fredags skulle de göra en klassutflykt: gå från skolan ner till Norderstrand, där de skulle fika och grilla korv och ha mysigt i naturen. Vädergudarna var inte så nådiga tyvärr. När de travade iväg på morgonen fick de sällskap av regn och lite blåst. Halvvägs framme la regnet i en växel till och det VRÄKTE ner. Väl framme på Norderstrand, i hällregn, fick barnen lite frukt i väntan på att bussarna kom och hämtade dem tillbaka till skolan, några timmar tidigare än beräknat...
Det blev korvgrillning i ugn istället men de hade mysigt ändå. Kanske ännu mysigare, det är ju rätt så gott att sitta inomhus och höra regnet smattra mot rutor och tak.

Ida och Oscar har varit hemma från dagis en hel vecka. De har varit snuviga, hostiga, febriga. Lillkillen har varit rejält hängig.
Det hela började i lördags förra veckan. Eller, redan på fredagen hade de feber och var hemma från dagis. Under lördagen kom en ack för välbekant skällande hosta. Falsk krupp, som det heter.
På kvällen hade Simon spelning med jobbet, uppe på Fårö. Vi funderade lite på om vi skulle fixa så att jag hade bilen utifall i skulle behöva åka nånstans, när nu O var så krasslig... men, det var ju ingen lång spelning, S skulle vara hemma senast vid niotiden. Vad skulle kunna hända?
Man ska ALRDIG fundera i såna tankar!

Naturligtvis fick Oscar svårt kruppanfall och svårt med andningen. Så vi fick ringa taxi och åka till sjukhuset. Vet ni hur många taxibolag som finns i Visby, som har bilbarnstolar och bälteskuddar i alla bilar? Inget.
Vi fick vackert vänta på att taxibussen hämtade upp bilstolar till alla barn. Hela tiden svor jag över tanten på sjukvårdsupplysningen, som sagt till mig att ringa taxi, istället för att skicka mig en ambulans.
Varför vi inte GICK till sjukhuset, som ändå ligger rätt så nära? Jo, för Ida hade 39 graders feber och var inte i stånd att gå för egen maskin.

Väl framme på sjukhuset kom en läkare och lyssnade på lilleman och en sjuksköterska tog temp och kollade syremättnaden. Allt var ok men med sina 40 grader var han ändå rätt ömklig.
Tjejerna var så rejäla och duktiga. Stackars Ida fick lägga sig på britsen i rummet, matt som hon var. Märta satt helt lugnt påen stol och Oscar lallade runt, lite vimmelkantig men glad, i rummet och tittade på väggarna som visst var mycket intressanta.
Så småningom fick vi en mask till Oscar som han skulle inhalera medicin ur. Det var inte så kul alls. Han blev skitförbannad faktiskt. Och ju mer han skrek och jagade upp sig, desto värre blev kruppen...
Så småningom kom iallafall Simon tillbaka från Fårö och körde raka vägen från jobbet till sjukhuset och hämtade våra tappra tjejer. Oscar och jag fick stanna på ytterligare inhaleringskur.
Nu var iallafall tjejerna hemma och det var det viktigaste tyckte jag. Ida var helt förbi av feber och trötthet.
Så småningom fick även Oscar och jag komma hem. Fast, riktigt bra var han inte. Eftersom vi bodde i Visby fick vi lov att åka iallafall. Det har sina positiva sidor att bo centralt!
Sen var båda småttingarna hemma från dagis ett tag, som sagt.

På jobbet håller jag på att bygga upp en kulturskola. Inte helt ensam, VD är också inblandad såklart, och i våras satt jag tillsammans med musiklärarkollegan Elisabeth och jobbade med grundidéerna. Men mycket har jag gjort helt själv.
Det är både roligt, hisnande och lite, lite läskigt. Innan hela sjukdomsäventyret började, hade vi (jag o VD:n) just fått ut oss på hemsidan, lämnat ut anmälningsblanketter och informationsblad och hittat tre hugade, modiga lärare som vågade vara med på tåget såhär från början.
Sen var jag ju hemma ett par dar med barnen, men på onsdageftermiddagen hade vi lite möten och jox på jobbet så jag åkte dit när S kom hem från sitt jobb.
En hel liten hög med anmälningar på skrivbordet hälsade mig välkommen! Det sög till i magen, lite samma känsla som när man står vid kanten av ett lite för högt stup. Det var på riktigt nu, inte bara en idé och tanke. Helt galet, helt fantastiskt!