Fenrisulven

Japp, så heter han , vår nye familjemedlem. Han är mörkhårig, har upprättstående öron, väger ungefär ett kilo och är ca 1,5 år gammal. Fenris är en korsning mellan dvärghermelinkanin och "lejonhuvudkanin". Vilket är betydligt mindre farligt än det låter. Lejongrejen är att han har rätt långt hår runt halsen, lite som en lejonman (om man har lite fantasi).
Han bor i vardagsrummet och är otroligt mysig.

Märta hade lä'nge önskat sig en kanin, liksom många andra barn i 7-årsåldern gör och har gjort i alla tider... En söndagkväll satt hon i sängen och skrev på en önskelista till tomten. Överst stod plitat med lite spretiga bokstäver: Kanin mäd bur.
Så klokt. Det kan ju bli lite stökigt om man inte har en bur till djuret ifråga.

Följande måndagmorgon undrade en kollega om jag möjligen skulle vilja köpa en kanin? Jag ringde omedelbart upp tomtens franchisekontakt här på ön och hörde mig för.
Eftersom vi är lite allergiska av oss, tog vi den på prov en helg och det gick bra. Så, nu bor den hos oss!

Märta fick lova att hålla ordning runt buren och ge mat och vatten varje dag. Som den ordentliga dam hon är, går hon nu upp medsamma på morgonen och klär på sig med en gång, och fixar sen mat och vatten till Fenris. Dammsugaren är framme varje kväll, utom på helgerna för då dammsugar hon runt buren ungefär tre gånger om dan...

Ida och Oscar tycker också om Fenris och hjälper gärna till. Ida ger honom sallad och morötter, men Oscar står gärna bredvid och tittar på med skräckblandad förtjusning. Fast idag öppnade han faktiskt buren själv och klappade kaninen lite. Hm. Vi får kanske sätta hänglås på så att lillemannen inte glömmer buren öppen. Man vet ju aldrig!

Vi har haft en mysig period nu, det mesta flyter liksom på bra och vardagslunken känns lugn och trygg, inte sådär trist och grå som det kan kännas ibland.

Både Simon och jag har fått lite nya arbetsuppgifter och det är ju alltid roligt att få nya utmaningar och chans att utveckla både sig själv och sin arbetsplats.
Simon ska bli producent för storbandet på jobbet, vilket bland annat innebär att se till att produktionerna fungerar med gästmusiker, artister, arrangemang osv. Kul!
För egen del har jag varit begravd i arbete sedan terminsstarten, med att starta upp en fristående kulturskola. Verksamhetsmål, verksamhetsplan och annat pappersarbete samt såklart att hitta bra, engagerade lärare som vågar satsa på detta nya. Det har gått bra och i gångna veckan hade vi de första lektionerna. Vi är uppe i ca 50 inplacerade elever nu och fler är på ingång. Det är jätteroligt!
Framförallt det organisatoriska och idékläckandet är det jag uppskattat mest. Kanske dags att satsa mer på personal/administrationsbiten... hm....

Valsöndagen kändes minst sagt som en besvikelse och både Simon och jag har bestämt oss för att gå med i ett parti. Om det nu är så att så många svenskar anser att vi behöver ett främlingsfientligt parti i riksdagen, då är det verkligen dags att engagera sig för motsatsen. Dags att ta strid för medmänskligheten!

Allt på en gång

Det känns som att efter en lång period av stiltje under sommarmånaderna, händer det nu lite får många saker på en gång. Ibland är det svårt att hinna med allt man vill. Nu kommer iallafall en rapport från ölivet.

Märta har ju som sagt börjat i ettan nu. Och fått läxor! Mycket spännande!
Nu i fredags skulle de göra en klassutflykt: gå från skolan ner till Norderstrand, där de skulle fika och grilla korv och ha mysigt i naturen. Vädergudarna var inte så nådiga tyvärr. När de travade iväg på morgonen fick de sällskap av regn och lite blåst. Halvvägs framme la regnet i en växel till och det VRÄKTE ner. Väl framme på Norderstrand, i hällregn, fick barnen lite frukt i väntan på att bussarna kom och hämtade dem tillbaka till skolan, några timmar tidigare än beräknat...
Det blev korvgrillning i ugn istället men de hade mysigt ändå. Kanske ännu mysigare, det är ju rätt så gott att sitta inomhus och höra regnet smattra mot rutor och tak.

Ida och Oscar har varit hemma från dagis en hel vecka. De har varit snuviga, hostiga, febriga. Lillkillen har varit rejält hängig.
Det hela började i lördags förra veckan. Eller, redan på fredagen hade de feber och var hemma från dagis. Under lördagen kom en ack för välbekant skällande hosta. Falsk krupp, som det heter.
På kvällen hade Simon spelning med jobbet, uppe på Fårö. Vi funderade lite på om vi skulle fixa så att jag hade bilen utifall i skulle behöva åka nånstans, när nu O var så krasslig... men, det var ju ingen lång spelning, S skulle vara hemma senast vid niotiden. Vad skulle kunna hända?
Man ska ALRDIG fundera i såna tankar!

Naturligtvis fick Oscar svårt kruppanfall och svårt med andningen. Så vi fick ringa taxi och åka till sjukhuset. Vet ni hur många taxibolag som finns i Visby, som har bilbarnstolar och bälteskuddar i alla bilar? Inget.
Vi fick vackert vänta på att taxibussen hämtade upp bilstolar till alla barn. Hela tiden svor jag över tanten på sjukvårdsupplysningen, som sagt till mig att ringa taxi, istället för att skicka mig en ambulans.
Varför vi inte GICK till sjukhuset, som ändå ligger rätt så nära? Jo, för Ida hade 39 graders feber och var inte i stånd att gå för egen maskin.

Väl framme på sjukhuset kom en läkare och lyssnade på lilleman och en sjuksköterska tog temp och kollade syremättnaden. Allt var ok men med sina 40 grader var han ändå rätt ömklig.
Tjejerna var så rejäla och duktiga. Stackars Ida fick lägga sig på britsen i rummet, matt som hon var. Märta satt helt lugnt påen stol och Oscar lallade runt, lite vimmelkantig men glad, i rummet och tittade på väggarna som visst var mycket intressanta.
Så småningom fick vi en mask till Oscar som han skulle inhalera medicin ur. Det var inte så kul alls. Han blev skitförbannad faktiskt. Och ju mer han skrek och jagade upp sig, desto värre blev kruppen...
Så småningom kom iallafall Simon tillbaka från Fårö och körde raka vägen från jobbet till sjukhuset och hämtade våra tappra tjejer. Oscar och jag fick stanna på ytterligare inhaleringskur.
Nu var iallafall tjejerna hemma och det var det viktigaste tyckte jag. Ida var helt förbi av feber och trötthet.
Så småningom fick även Oscar och jag komma hem. Fast, riktigt bra var han inte. Eftersom vi bodde i Visby fick vi lov att åka iallafall. Det har sina positiva sidor att bo centralt!
Sen var båda småttingarna hemma från dagis ett tag, som sagt.

På jobbet håller jag på att bygga upp en kulturskola. Inte helt ensam, VD är också inblandad såklart, och i våras satt jag tillsammans med musiklärarkollegan Elisabeth och jobbade med grundidéerna. Men mycket har jag gjort helt själv.
Det är både roligt, hisnande och lite, lite läskigt. Innan hela sjukdomsäventyret började, hade vi (jag o VD:n) just fått ut oss på hemsidan, lämnat ut anmälningsblanketter och informationsblad och hittat tre hugade, modiga lärare som vågade vara med på tåget såhär från början.
Sen var jag ju hemma ett par dar med barnen, men på onsdageftermiddagen hade vi lite möten och jox på jobbet så jag åkte dit när S kom hem från sitt jobb.
En hel liten hög med anmälningar på skrivbordet hälsade mig välkommen! Det sög till i magen, lite samma känsla som när man står vid kanten av ett lite för högt stup. Det var på riktigt nu, inte bara en idé och tanke. Helt galet, helt fantastiskt!