Intåg i sommaren!

Ja, nu är barnen frisläppta, jag likaså!

Simon har inte semester förrän 15 juli men barnen och jag, vi har det lugnt och skönt hemma. Nu har solen äntligen börjat värma och man kan gå utomhus utan jacka.

Märtas skolavslutning var bedövande vacker, liksom väl de allra flesta skolavslutningar är. Barnen var fnissiga och förväntansfulla ute i kapprummet, men på plats i bänkarna ,efter klockringningen, mycket allvarliga och koncentrerade.
Jag föllde inga tårar, vilket jag trott att jag skulle göra, det fanns bara stolthet och glädje i bröstkorgen den dagen. Ingen sorg och inget vemod. Vår lilla solstråle som stod så glad och sjöng om sommarlovet med sina kompisar, vad fanns det att fälla tårar över? Nej, jag är så stolt över dottern som är så fantastisk på alla sätt.
Nu ska hon börja lära sig om livets och världens små och stora märkvärdigheter. Men jag avundas inte den eller de som skall visa henne alla dessa hemligheter. Hon är frågvis som få - och envis också!

Ida har fått en kompis. En tjej från dagis och de har nu, efter nästan ett helt år tillsammans där, fått upp ögonen för varann och börjat leka riktigt ordentligt. De har varit hemma hos varandra och har nu också börjat prata om att sova över. Hej och hå!
De passar väldigt bra ihop, glada som laxar bägge två och pigga på bus. Det är nog en hel del samma skrot och korn i deras konstruktioner! Kompisen har dessutom ett syskon i samma ålder (ungefär) som Oscar och föräldrarna är mycket trevliga.

I dag var tjejerna och jag och hälsade på i ett stall. Ett mycket trevligt stall där barnen får lära sig att tas med hästarna och så får de både köra och rida. Kvinnan som håller i det hela var mycket sympatisk och verkade ha bra, genomtänkta idéer om det där med barn och hästar.
Märtas kompis E har nyligen börjat där, och de var där tillsammans idag. Och nu ikväll har vi E hos oss och hon sover över till i morgon. Som ler och långhalm ligger de nu på en luftmadrass i Märtas rum. Jag tror de har somnat nu, det har slutat fnissas och småpratas nu iallafall.

Snart är det midsommar. Våra smultronplantor har börjat sätta frukt, med lite tur och mycket sol blir de härligt röda tills på fredag. En tomatplanta har vi unnat oss också, och dill, gräslök och persilja står och sträcker späda blad mot sommarvinden. Sockerärterna blommar och tjejerna väntar otåligt på att blommorna ska bli till gröna, söta, solvarma ärtskidor.

Idag köpte vi vattenpistoler och i eftermiddags var det vattenkrig på gården. Eller, egentligen gick det mest ut på att man skulle stå stilla och blunda eller låtsas beundra molntussarna ovanför, medan Ida "smög" sig fram och, "helt plötsligt", blötte ner en fullständigt. Fantastiskt roligt!

Oscar och jag var ute själva på gården en stund efter kvällsmaten. Han fixade och donade med räfsan och kvasten. Tog i som sjutton för att borsta rent på plattgången och göra fint.
Sen satt vi en stund på bänken i hörnet, under det där trädet som jag inte riktigt vet vad det är. Oscar ställde sig upp och vände sig mot stammen, blickade upp mot det låga lövverket.
Så sjöng han en finstämd melodi till trädet, med ord som bara han (och trädet?) förstod. En sommarhyllning i skymningen. Högtidligt, glädjefullt, och mycket rörande.